---
Titanic var ett skepp som många hoppades frälsning av. Det
skulle föra dem till en ny värld, på andra sidan havet,
vilket hos Jung symboliserar döden. Amerikaresan var både död
och pånyttfödelse. Det gamla livet, det gamla hemmet, det gamla
jaget blev kvar, man gjorde upp räkningen med dem och började
ett nytt liv. Amerikaresan var något av ett självmord, en av
de små dödar som vi måste möta före den stora
döden. En del flydde från fattigdomen, en del från ett
trassligt familjeliv, en del från olyckor som drabbat deras närmaste,
en del från polisen, en del från gendarmer, en del från
sina släktningar, en del drån sina grannar. en del flydde från
ensamheten, en del in i ensamheten.
---
Den första föreställningen härrör från
bilderboken jag brukade titta i en natt i ett hus i en irländsk
by på gränsen mellan Ulster och Irländska Republiken. Det
är en gräns som man kan passera fyra-fem gånger när
man åker mellan byarna, särskilt om man åker på
de gamla byvägarna, dit de engelska soldaterna inte vågar sig
och där IRA-männen och smugglarna känner sig desto djärvare.
Vi satt på en pub som visst låg på den irländska
sidan, drack mörkt och bittert Guinness-öl, la an på kvinnorna
som dock var mer intresserade av ölet än av oss, sjöng och
pratade innan man förde oss till sängs. Jag var emellertid lite
berusad och kunde inte somna. I rummet fanns ett par böcker, bland
dessa boken om hur Titanics vrak hade hittats på havsbottnen. Bilderna
i boken var blåa, de hade nog tonats sådana, för att de
bättre skulle återge undervattensvärldens dystra förtrollning,
eller också hade själva fotograferingen på havsbottnen
gjort ljuset blått. Egentligen finns det överhuvudtaget inget
ljus eller någon järg, där fartygsbjässens itudelade
skrov ligger, utan ett absolut mörker. Det kan till och med vara ljusare
i graven än där på fyratusen meters djup. Senare såg
jag även boken i några affärer men den var för dyr
för mig.
---
Begynnelsen av detta sekel var en tid då människorna började
tro att de kunde göra allt bättre än naturen eller historien.
Futuristen Marinetti manade till att man skulle förkasta det förflutna,
han ock hans meningsfränder i Italien och på andra håll
var hänförda över maskinerna, den nya underbara fullkomning
som tekniken hade fört med sig till jorden. Denna hänförelse
saknade inte grund: vid sekelskiftet hade tekniken verkligen åstadkommit
det ena undret efter det andra. Bilarna hade skapats, telefonen, elektriciteten,
den trådlösa telegrafen, de första flygplanen; medicinen
hade fått bukt med de värsta smittsjukdomarna. Det är inte
så konstigt att det då verkade vara ett kort bit kvar till
uppfyllelsen av den dröm som Jesajas bok skriver om:
" Ty se, jag vill skapa nya himlar och en ny jord, och man skall ej
mer komma ihåg det förgångna eller tänka på
det."
---
Även kommunisterna var övertygade om att de medvetet och
snabbt skulle lyckas med att omvandla ett samhälle som tidigare hade
tagit mycket lång tid på sig att utvecklas. Marxismen hade
upptäckt lagarna för mänsklighetens utveckling, och på
grundval av dessa blev det möjligt att medvetet styra historien. Sådan
var uppgiften för kommunistpartierna och deras stora ledare såsom
Lenin, Trotskij, Stalin, Mao Zedong och Pol Pot. Bolsjevikerna i Ryssland
trodde att de skapade ett nytt samhälle och en ny människa, att
mänsklighetens sanna historia skulle börja med dem. De trodde
också att människan som byggde kommunismen skulle övervinna
naturens blinda makter och få bukt med alla slags obändiga naturkrafter.
---
Isbergen kommer från fastlandet, från glaciärerna.
De nordatlantiska isbergen föds huvudsakligen på Grönland.
Denna ö täcks av ett upp till tre kilometer tjockt isskikt. Isen
på Antarktis fastland är ännu tjockare upp till fyra
och en halv kilometer. Denna is bildas långsamt ur snön som
under sin egen tyngd först förvandlas till firn, issnö,
sedan till riktig glaciäris. Isen är emellertid till en början
plastisk och rinner under det starka trycket sångsamt över öns
kanter likt gröt över en tallrikskant. På Grönland
förflyttar sig isen upp till tjugo meter på ett dygn. När
den når fram till kusten delar sig glaciären: små isöar
och isberg bryter sig loss från den. De större isöar som
man kan träffa på i de arktiska vattnen är flera kvadratkilometer
stora. Isbergen i Nordatlanten är mindre, men många av dem övergår
till sin volym även de allra största båtarna flera gånger
om. De flesta av dem härrör från Grönlands västkust.
Först förs de norrut med strömmarna, gör så en
halvcirkel i norra delen av Baffin Bay och flyter sedan tillbaka längs
Labrador och Newfoundlandskusten.
Man har bestämt fastlandsisens ålder med hjälp av radioaktivt
kol. De djupaste isskikten på Grönland lär vara ungefär
hundratusen år gamla, isen i isbergen är i genosnitt ett par
tusen år gammal.
Enligt klassifikationen av isberg är små isberg sådana
som sträcker sig upp till femton meter över havsytan. Höjden
på de halvstora isbergen är upp till trettio meter över
havet, höjden på de stora upp till sextio meter och de mycket
stora mer än sextio meter.
Man får förstås komma ihåg att bara en åttondel
av isberget når upp över vattnet, sju åttondelar ligger
under det. Isberget som Titanic kolliderade med hörde antagligen till
de små, dess höjd över vattenytan kunde vara cirka femton
meter och dess volym ungefär 500 000 ton, vilket är litet jämfört
med de stora isbergen som kan väga flera miljoner ton. Titanic vägde
dock bara en tiondel av isberget 46 000 ton.
---
Jag tänker på mina senaste större skrifter och förstår
för första gången att de alla sysslar med is och istid.
Poemet som heter "Själens återkomst" är starkt inspirerat
av boken Vi lever i en istid av en rusk glaciolog, och i den upprepas
motivet att hålla elden vid liv. I prosapoemet "Is och ljung" talar
jag om växter som en gång levde här före istiden,
den natur som nu för alltid har försvunnit och det liv som kommer
tillbaka, när isen har smält ner eller kriget tagit slut. Det
liv som ska återkomma till den förstörda och brända
jorden och dit vi också hör.
Det börjar visst likna en obsession.Jag känner inte
till någon annan som skulle plågas av föreställningen
om glasiärernas, istidens återkomst. Men jag vet människor
som har maror av andra slag. Leonardo da Vinci till exempel älskade
att rita vatten, vattenfall, virvlar och äversvämningar och tänkte
mycket på faran av en ny syndaflod. Skräcken för
syndafloden grep i slutetav 1400-talet sinnena och gick på sina håll
över i masshysteri. Spådomar spred som att en översvämning
som skulle göra slut på världen närmade sig, vilket
de flesta trodde på trots att kyrkan sa emot det. Här och där
lämnade människor sina lågt liggande hus, till och med
hela nyar flyttade till högre belägna orter. Leonardos biograf
Kenneth Clark frågar sig hur en sådan banal masshysteri kunde
påverka Leonardo som föraktade den obildade massans förskepelse.
Han tror att föreställningen om syndafloden harmonierade med
Leonardos djupa tro: naturens hotande krafter liknar en reservoar som hålls
tillbaka av en tunn osäker fördämning. Vattnet kan varje
ögonblick släppas loss och sopa bort "de pretentiösa homunclerna
som har haft mage att påstå att människan är alltings
mått".
Enligt Clark ska syndaflodsskräcken även ha plågat
Albrecht Dürer som i en skräckvision såg hur himlafloderna
dränkte hela jorden och senare målade en akvarell av detta.
Dürer har också skrivit om sin dröm.
---
Jag har ofta tänkt att jag inte kan eller vill beskriva sequoior.
Jag kanske inte heller har lov att göra det, precis som muslimerna
inte får beskriva Kaba och judarna inte fick beskriva det allra heligaste
i templet. Bland seuoiorna finns uppenbarligen träd som existerade
redan när Salomo byggde det första templet i Jerusalem. Jag har
i varje fall sett sequoiastubbar där man märkt ut några
viktiga historiska årtal på årsringarna: Kristus födelse,
Magna Charta, upptäckten av Amerika, Förenta Staternas frihetskrig.
Sequoiornas, närmare bestämt kustsequoiornas barr är
mjuka, de liknar en smula ädelgranens barr. Inte heller barken på
träden är sträv utan mjuk. Denna bark är mycket tjock,
så tjock att äldre sequoior överlever bränder som
ödelägger de mindre träden och undervegetation och på
så sätt ger plats för återväxten. De urgamla
sequoiorna har överlevt otroligt många bränder, stormar
och jordbävningar. De har överlevt en stor del av det som kallas
mänsklighetens historia.
---
Man försökte också döma dem som var skyldiga till
Titanic-katastrofen. Och även här fanns många bland dem
som drunkade med Titanic som helt uppenbart kunde anklagas för att
på avstand ha gjort sig skyldiga till olyckan fartygets konstruktörer,
för vilka lyxen var viktigare änsäkerheten, ägarna
som av konstruktörerna krävde denna lyx och av skeppsbefälet
att de skulle färdas så snabbt som möjligt. Detta krävde
konkurrensen, konkurrensen hade emellertid fötts ur det ekonomiska
system vi brukar kalla kapitalism. Uppfattningen att det skulle vara kapitalisterna
som är de skyldiga inom kapitalismen är främmande för
både Marx och Engels. De menade, som vi nu brukar säga, att
skulden låg hos systemet och att det var systemet som skulle ändras.
Vad är ett system? Teknologi? Kapitalism? Civilisation? Marxisterna
såg bättre än andra att ett samhälle är lika
med ett system, de förstöd också att det inte existerar
någon moral eller religion helt oberoende av "samhällelig existens",
att i våra liv alla är förbundna med varanda. Men de tänkte
inte på att deras egen lära kunde kritiseras som en del av det
kapitalistiska systemet, som en lära som under revolutionens räckmantel
i själva verket försöker konservera det existerande samhället,
dess elits levnadssätt och värden. Varje lära, också
en samhällskritisk, är en produkt av det samhälle där
den uppstår och innehåller sin kulturs dolda förutsättningar,
fördomar och föreställningar. Ingen lära kommer utifrån,
alla kommer inifrån, även kommunismen och fascismen. De finns
som sporer i samhället på samma sätt som sjukdomarna, olyckorna
och brotten, krigen och upprorer, religionerna och vetenskaperna.
---
Konferensen jag åkte till hölls på Marina kongresscenter
i Helsingfors. Det ligger i hamnen, och varje morgon stannade båten
från Viking Line strax under fönstren till salen där vi
satt och lyssnade på föredrag om vad människors rättigheter
att delta i kulturlivet innebär. En gång när jag tittade
ut, såg jag också ett stort fartyg ljudlöst glida in alldeles
under våra fönster. En kroat bland oss sa att det fartyget hade
tillverkats hos dem, antagligen i Split. Han hade själv också
bott i Split. Alla kroater som jag har mött verkar vara från
Split eller ha bott där. Jag skulle gärna vilja åka dit,
Split är en stad som för mig har lite magisk betydelse. Gamla
stan har bygts mellan murarna till den forna kejsaren Diocletianus slott.
Diocletianus var den som förstod att imperiet inte längre kunde
hållas ihop och regeras från ett centrum, och delade riket
i två delar. Stadens namn betyder också det "split" på
engelska. Här har historien lekt en språklek liknande dem som
James Joyce ägnar sig åt i Finnegan's Wake. Från
Split startade en gång uppdelningen av gamla Europa i Öst- och
Västeuropa. Det kan hänga på vad som sker i trakten av
Split om man lyckas förena Europa eller om de inre spänningarna
på nytt ska klyva det i sinsemellan stridande områden.
---
För många tedde sig nog Titanic på väg bort från
Southamptons hamn som ett likadant ljudlöst spökskepp som den
i Split tillverkade Viking-båten gjorde för oss. Ett stort fartyg
är någonting upphöjt och mäktigt som en stor stad
eller ett stort rike. Man har försökt bygga de storan moderna
fartygen så att människorna ombord inte ska märka att de
är på en båt. På "Silja Serenade" har man känslan
av att befinna sig i ett stort köpcenter, en likadan shopping mall
som i Amerika. Mitt på båten finns en gata kantad av butiker,
kaféer och restauranger, över vilken det högt däruppe
välver sig ett glastak. Därifrån kommer det emellertid
inte tillräckligt med ljus, så lanternorna längs skeppsgatan
är tända dag och natt. De som är där har ingen utblick
över vare sig hav eller himmel, bara från någon krog eller
från fönstren i de dyraste hytterna syns havet och stranden.
Men även det är blott en del av denna storslagna konstgjorda
verklighet som båtbyggarna har skapat åt passagerarna. Utsikten
är som en tavla, en vacker vy inramad av fönstret, som ibland
i ett utslag av gammal sjöromantik gjorts runt.
---
Lyxbåtens passagerare har naturligtvis mycket långt till
tanken att någonting skulle hända den. Det sker verkligen sällan
olyckor med båtar som "Silja Serenade": tekniken har gått framåt
sedan Titanics tid och fartygets radar upptäcker isbergen redan på
ansenligt håll. Så sker det i vår tid sällan olyckor
med passagerarfartygen. Det är främst jättetankrar som stöter
på grund, och pråmar någonstans i exotiska och fattiga
länder som kantrar i Bangla Desh, Filippinerna eller Haiti.
Idag sker katastrofer bara i tredje världen eller i de tidigare socialistländerna,
västvärlden, den första världen är praktiskt taget
osänkbar, ingenting hotar den. Den håller säkert sin kurs
som ett stort vitt skepp, dit bara de som har pengar och god härkomst
får biljett. För de andra blir det inget annat över än
att stå och vinka efter det från stranden eller från
sina småa båtar och pråmar. Passagerarna på det
vita skeppet betraktar allt detta, kastar en sista blick på den nödställda
världen med sina exotiska och tröttsamma problem, och reser vidare.
De styrs av en ofelbar automatik, radar och ekolod. Kanske finns det även
en författare på båten som får lust att skriva ett
prosapoem om sitt vita skepp, om en flytande shopping mall, restaurangen
och bastun. Han kanske också skriver ett sådant prosapoem.
Detta poem påminner honom eventuellt vagt om ett annat som alla de
sovjetiska skolbarnen fick läsa, nämligen Gogols poem "Trojkan",
där Ryssland jämförs med en snabb trojka som är omöjlig
att hinna upp, och som alla andra länder avundsjukt tittar efter.
Som vi nu vet hade Gogol fel. Ryssland lyckades inte jaga förbi alla
andra folk och länder. Och det går ju inte heller med en trojka.
Till det behövs ett stort vitt skepp och biljett, helst till en hytt
med runt fönster att se ut genom.
---
Ibland när jag i min barndom var hos släktningar på
landet var en släktning som kallades Tok-emil hos dem. Som ung hade
han blivit mobiliserad i det tyska flygvapnet. Flygplanet han satt i hade
blivit nerskjutet och han hade hamnat på ett territorium som var
i ryssarnas händer. Där låg han i ett dygn i en plogfåra
på en potatisåker innan han kunde fly. Men med hans förstånd
var inte längre allt som det skulle. Ibland pratade han riktigt förnuftigt,
läste tidningar, lyssnade på radion och diskuterade världen.
Men denna diskussion kunde plötsligt ta en konstig vändning.
Den gången hade det varit stora stormar och översvämningar
i Holland. Emil förklarade att Gud hade sänt översvämningar
för att det fanns så många tokiga i världen, men
alla tokiga skulle bli friska om man förde dem över vatten.
Jag kom ihåg Emils berättelse om att de tokiga skulle bli
friska på vattnet, när jag läste Foucaults Galenskapens
historia, där det talas om dårskepp som under medeltiden
seglade från hamn till hamn med sinnessjuka som passagerare. På
den tiden trodde man verkligen att vatten (som Guds ande hade fläktat
över) kunde bota vansinne, dessutom var dårarna inte i vägen
för de friska när de var ute på havet.
Dårskeppen ispirerade Sebastian Brant till att skriva den berömda
dystra satiren Das Narrenschiff, där ett sådant skepp
blir en bild av vår vansinniga värld, i vilken det råder
en galenskap som kommer att leda människosläktet i fördärvet.
Naturligtvis vet inte resenärerna vart skeppet ska föra dem.
De tror att de reser till en ny värld, till framtiden, de gör
bara en lusttur eller befinner sig på vattnet för att bli av
med en ond ande. Var de egentligen hamnar är en annan sak.
---
Att det finns många dårar bland oss står klart, men
det är inte lika klart om någon av oss helt och hållet
är befriad från galenskap. Om det skulle finnas någon
sådan person borde han känna sig mycket underlig i andras sällskap.
Ja, hur känner sig den som plötsligt blir klok, som förstår
att han har varit galen och att alla runt honom, hans släktingar,
hustru eller man, barn, vänner, kamrater, bekanta, är galna?
Jag har svårt att tro att han är glad över att han blev
av med galenskapen. Jag har i alla fall svårt att avgöra om
galenskapen skulle vara lättare att bära än ensamheten.
Snarare tvärtom ensamheten är nog svårare. Det
kanske är därför som det finns så få människor
med fullt förstånd.
---
Söndagen den 14 april startade med gudstjänst på båten.
För förstaklasspassagerarna hölls den av kapten Smith själv,
för andraklasspassagerarna av fartygets kassör. När man
efter gudstjänsten gick ut på däsk för att promenera,
lade en del passagerare märke till att luften hade blivit mycket kall.
Det var ett tecken på att det fanns mycket is i närheten. Vädret
förblev kallt och klart hela dagen och förändrades inte
heller till natten. Även fartygets officerare kände kylan och
de visste dess orsak. Ändå företogs inte något annat
än att förste styrman Murdoch bad mannen, vars uppgift det var
att sköta lamporna, att han skulle sluta till den första ventilen:
skenet från den skulle hindra styrmannen och utkiken i mastkorgen
att upptäcka ljuset, som sannolikt skulle reflekteras från ett
annalkande isberg.