Är jag ett litet dammkorn eller dess röst, ett annat dammkorn?
Det lilla dammkornet eller dess längtan att vara något annat?
Är jag mer tystnad eller röst, dammets tystnad eller röst,
Gillgamesj, som ville höra Jordens lag,
trots att den som hör Jordens lag lämnas att gråta.
Enkidu, som redan åter var damm, talte till honom:
"Såg du den som blev dödad av masten?" - "Det såg
jag,
han är under jorden och rycker upp pålar."
"Såg du den som dog ...?" - Det såg jag,
han sover i nattens bädd och dricker rent vatten."
"Såg du den som blev dödad i kriget?" - "Det såg jag,
han blir tröstad av mor och far
och hustrun bugar sig för hans plats."
"Såg du den, vars kropp har kastats i ödemarken?" -
"Det såg jag,
hans själ under Jorden har ingen frid."
"Såg du den, vars själ man ej hedrar?" - "Det såg
jag,
han äter slattar ur grytorna, gnager skalkar,
som tappats på vägen..."
2.
Men du spermatosoid, lilla frödjur.
Även du har fått din längtan nånstansifrån,
din längtan
efter det varma mörka urvattnet,
där dina, mina, våra förfäder en gång simmade,
delade sig och förenades igen.
havet. THALASSA. THALATTA.
Havet, som det nu är så lite kvar av.
Stundom är det ett minne, stundom det egna blodet.
Stundom havsvattnet, som man i Norge under kriget
lär ha kunnat bruka till transfusioner, när det blev ont
om blod.
Stundom den varma salta källan i kvinnans, DIN kropp,
inne i dig, där en gång på nytt detta föreningens
mirakel upprepas.
Förnimmer du något som en tråd, en ledning,
genom vilken Kambrium, Jura, Tertiär, de föregående
seklerna sänder sitt budskap till framtiden,
som ännu inte har namn,
till länder, riken, som ännu inte har namn.
Bland folk som talar ett språk som ännu inte har namn.
Ni är på väg dit, små frödjur, kromosomer,
pyttesmå egoistiska gener.
jag tror att ni är ett budskap - då är jag det budskapets
kommentar, tolkningen till kött och blod - tagen och äten
-
bara det att jag inte vet, vad den betyder.
Om alls någonting.
Men betyder det själv någonting att den inte betyder eller
betyder någonting?
Låt oss hellre tänka på havet. Samt på att det
finns
någonting större än alla frågor.
Någonting som når över varje gräns.
Vatten, skum, stenar, sand.
Vind.
Stundom varmt, stundom kallt.
3.
Ofta tänker vi inte på att ocksåvi är skrivna,
samt att i det som vi skriver, finns egentligen mindre av oss än
av andra.
Förfäder, gener, hört, sett och läst.
Vi är variationer på temat som för första gånagen
ljöd
någonstans där i urhavet, temat LIV, LIV.
Det vore lätt att tro att detta tema ljuder klarast,
fullständigast och skönast i oss.
Men jag har svårt att tro det.
Alltför mycket har jag skådat fåglar, bestämt
växter oc planterat träd
och läst märkliga historier om insekter, spindlar,
huvudfotingar och fåglar i naturböcker.
Jag minns buskfåglar som bygger en liten koja för bröllopsleken
och målar den med bärsaft.
Jag minns spindlar som fäster en klibbig droppe på tråden
och använder den som gautchos sin bola, för att fånga
ett byte.
Jag minns termiter och myror som under jorde
i stackens gångar odlar svamp till föda.
Jag minns något om delfinernas och binas språk,
bävrarnas dammbyggen, elefanten, som kommer
och vidrör en död elefants skalle med sin snabel.
Och mycket mycket annat, och när jag tänker ytterligare
på vad vi har gjort med alla dessa andra.
När jag tänker på safarier, valfångare, fåglar
som dör
oljedöden och förgiftade floder,
har jag svårt, nästan omöjligt att tro, att vi är
den allra
vackraste satsen i världens musik.
Jo, kanske Kalevalas, kanske Gilgamesj' sånga,
kanske Mozart, kanske Norbert Wiener,
kanske vantar ifrån Muhu eller tjuktjernas jojk.
Men de är ju så få, det finns otroligt få människor
i världen, som förmår göra något verkligt
vackert
och det blir allt färre.
Jag är rädd att de flesta av oss är en felspelad melodi,
rassel, muller, buller, som undan för undan dränker
livets stora musik.
Vi är en del av livet som slår sönder helheten, tänder
som
gnager bröstet, handen som bryter fingrarna i en annans hand.
Tänder kan inte bita sig själva direkt, fingrar kan inte
bryta sig själva.
En sak kan bara utrota sig själv, när det finns något
mer.
ALLTET KAN INTE UTROTA SIG SJÄLVT.
En oavsiktlig fras, en oavsiktlig tröst.
4.
Men å andra sidan: är bullret bara buller eller gömmer
även det på någonting mer?
Spelar vi inte (eller spelar man med oss) en helt annan, kosmisk och
gudomlig musik?
Dammet har ju sitt damm och dammets damms damm:
När vi rör oss från det stora till det lilla möter
vi
ömsevis kaos och ordning och når till slut atomerna och
ännu mindre beståndsdelar, där allt åter har
sin
regelbundenhet.
Sfärernas musik lever kanske kvar i elektronernas
och kärndelarnas musik den finns ju även i oss, i våra
kroppar.
Men vi har inte mycket gemensamt med våra atomer
vi lever på ytan av våra kroppar, utan att nå djupet,
vi är som oljefläckar på vattenytan.
Och atomerna är i oss utan att veta något om att vi är
vi
(om vi nu är det!), att de hör till en människa, en
kniv,
en narciss eller en sten på åkern.
Inte heller liv eller död finns i deras värld, de märker
inte
ett livlöst ämnes övergång i ett levande ämne
och tvärtom.
Vi lever så högt ovan oss själva, vi lever där
våra huvuder är.
Vi är som vind och moln, som en saga eller som gudar i himlen.
Vi kan leva i glansen av ord och myter, i våra filosofier och
luftslott.
Tills man kommer för att hämta oss och vi faller ner i
denna dammiga mellanvärld. (Kanske finns det inget damm i himlen,
det är det som gör himlen till himmel.)
Och vi förstår varken här eller där om vi är
buller eller musik
och om musik, så vad för slags musik.
Eller vilken saga, vilken sömn, vilken existens frågor,
vi inte fårsvår på ens vid det sista fallet, då
när vårt damm
blandas med annat damm, men VI SJÄLVA? VI SJÄLVA?
---
En mal flyger i rummet från öst till väst: även
i rummet finns öster och väster, i rummet, i tändsticksasken
och nålsögat.
Barnet kastar en apelsinkärna emot fönstret. Cyklarna sover
den stora och lilla i varandras famn i årets sista snö,
årets sista frihet,
där speglarna börjar bli genomskinliga,
genomskinliga som rum,
där tegelstenarna blir speglar, genom vilka du ser
malens skugga på ditt ansikte,
som tittar likt guden Janus mot öster och väster
på samma gång,
fram och tillbaka och ser apelsinkärnan på samma gång
falla och gro.
---
Årets början är som ett vitt blad. Det
har yrt under natten
Jag går ut för att piska mattan. Det är mitt på
dagen men mina spår är
de första framför huset. Någonting har kanske hänt,
men ingenting har ännu nått oss.
Som yxans slag på andra sidan floden.
Som skenet från en ny stjärna någonstans
där, om vilket man säger
"däruppe". Även om himlen är överallt: däruppe,
nere, bredvid, bakom och framför.
Även just här, som jag har tänkt och sagt.
Och jag tänker och säger det nu. I den snöiga himlen. På
det
snöiga jorden. När livet står som en klocka man glömt
att dra upp.
Barnen sover ännu ut efter nyårsnatten.
Bladet är ännu vitt. Tystnaden är ännu
tystnad.
Det är trösteriket att se på molnen. Som
alltid.
---
Jag har hamnat i litteraturen, för att den kanske
låg närmare det som är mitt rätta fält. Men vilket
är detta rätta fält? Det är det som jag söker
ett namn åt utan att finna. Egentligen söker jag kanske inte
längre, snarare söker jag en möjlighet att förklara
för andra att ett sådant fält, en sådan rubrik ej
existerar. Det skulle vara att dikta, utan att vara diktare; skriva, utan
att vara författare; tjäna Kristus, utan att vara kristen, tjäna
Buddha, utan att vara buddhist, uttrycka sig själv, utan att själv
vara någon.
Substantiven är som is och vatten, i dem finns död
och evighet, som är nästan detsamma. En kall, isig, marmoraktig
evighet. Vacker med Stor Bokstav. En antik skulptur, som nu i stället
för av kristna och muslimer förstörs av stadsluft, som en
gång gav frihet. Jag drömmer ibland om ett sprak, där det
inte finns några substantiv, endast verb. En tanke som kanske lättare
kan födas hos en som känner de finsk-ugriska språken
i dessa språk är ju negationen verb. Kanske en rest från
den första levande, rinnande och skvalpande världen, som ständigt
löpnar, stelnar till nomina, bergarter, is, teorier, grundsatser och
till vilken du allt mer förtvivlat och resignerat försöker
tala om dess egen ungdom, om ljuset, som är ett rinnande och böljande
och liver, som är ljus.
Utanför fönstret snöar det, trots att det
snart är maj, det är drivor på sluttningen och på
den lilla platsen som har skottats ren från snö pickar av kylan
tafatta järnsparvar och rödhackar havregryn. På samma gång
väldigt nära och väldigt långt borta. Rödhakens
blick från det svarta ögat når mig antagligen först
när jag, för att inte tala om rödhaken själv, ej längre
finns. Kanske når även min blick då honom, men det är
inte säkert. Till en början försöker jag tala med ord.
Tala om livet, som inte får rum i orden, som inte kan förklaras
eller förstås, som bara kan levas och kanske även försvaras
såsom denna samma rödhake, som tittar på mig, huvudet
på sned, uppifran den lilla tallen på ett tjugotal ljusårs
eller levnadsårs livet är människornas ljus
avstand.
---
Denna höstliga gula stora stora krysantem,
inte blommar den, den är Blomningen själv, Flora,
som i den får en blommas form, som är blomma.
Liksom en flicka, som kommer emot oss på Vanemuine-berget
är Imötsekommandet i en flickas kropp,
liksom månen är Skinandet som måne
och jag själv är
Kommandet hem ifrån Skolan med Barnet
som Jaan och lemmit. Jag vet bara inte,
vad(vem som uppenbaras i språket, detta samma språk,
som har två ändar. När du vänder på det,
börjar det föda Idéer och Gudar,
delar upp oss och våra vardagsting
till tummelplats åt himmelska härar,
skuggor på grottväggen, som av någon anledning tror
att grunden måste vara sannare än sitt uttryck
eller tvärtom. Även om jag har vetat,
vad som är sant: stenarna om pojkarna slängde
på gården mot en gammal gryta. Och vinrankorna
runt verandan. Någon gång vårhimlen. Någon
gång
sömn.
Översättning från estniska av Enel Melberg
Bokförlaget Natur och Kultur, Stockholm 1993