---
Din frånvaro
fyller fyller
tiden rummet gården
skogens stigar
märklig smärtsam
tystnad överallt
i väntan på
din hemkomst
---
Mellan oss
finns endast
det glömda
någonting skymtar
som ett minne
i dina ögon
i dina små
hjälplösa händer
jag har aldrig
någonsin funnits
---
En första gång
en sista gång
finns jag i livet
är jag här
vinden vidrör
den blommiga gardinen
solen sjunker undan
hundarnas skall
barnens röster
från floden bortom skogen
längs vägen
doft av brännässlor
---
REgnbågen finns
mellan mig
och världen
mellan mig
och dig
färggrann
strålande
skrämmande
ibland vass
som eggen
likgiltigt
om man säger
att livet
är en dröm
eller lycka
eller lidande
vad ändras väl då
kanske bara färgen
men snön i skogen
finns ändå kvar
nu som då
för tio år sedan
---
Det vita arket och tiden - det ena
fyller jag, den andra fylls utan mig.
Så lika de är. Inför båda
känner jag mig litet rörd och tafatt.
Dikten dröjer som ett får framför
den höga tröskeln till det mörka stallet.
Det känns osäkert att närma sig.
Du bländas av mörkret. Här
kan man bara treva sig fram.
Vitt ark. Vit ull. I mörkret
är dock tiden lika synlig eller osynlig
som där ute i ljuset.
Tiden - en vit våt handduk
som du vrider dikten ur
likt vatten.
Handduken
som torkar på det varma elementet
i det mörka badrummet.
---
Min moster kände dem väl, jag vet ingenting mer
om dem än namnen och andras minnen:
plåtslagare, kortvaruhandlare, advokater, läkare -
Genss, Michelson, Itzkowitsch, Gulkowitsch ...
Var finns de? Några hann hit till kyrkogården,
vilar under stenar med hebreiska bokstäver. Men de,
som moster mötte på gatorna i det ockuperade Tartu
med en gul sexuddig stjärna på bröstet, de
som hon till sina väninnors förfäran pratade med -
de finns inte här, de är skingrade
i namnlösa gravar, diken och gropar
på många ställen, i många länder, hemlösa i döden
liksom i livet, någon av dem svävar kanske
som en askflaga i luften och har än idag
inte sjunkit till ro. Jag tänkte
att om jag vore fysiker skulle jag vilja studera damm,
allt det som svävar i luften, dansar i solstrålen,
hamnar i munnen och ögonen, i isen på Grönland
och mellan böckerna på hyllan. Kanske skulle jag
någon gång träffa er under mikroskopet,
Isak, Mordechai, Sara, Ester, Sulamith
och vilka ni nu alla var. Kanske andades jag även idag
in någonting av er tillsammans med den berusande vårdoften,
en flaga av er sjönk kanske ner på vit vit
åäppelblom i morfars gamla trädgård
eller i mitt gråa hår.
---
Destruktivität ist das Ergebnis ungelebten Lebens
Den destruktiva driften är resultatet av olevt liv.
Det som inte kan växa framåt växer bakåt,
naglar och skäggstrån vänder in i kroppen, ouppfylda önskningar
förkalkas på blodkärlens väggar, avundsjukan fräter
magsår, tungsinne blir löss,
smutsen flugor. Vi är
litet av vandrande riddare, hela tiden letar vi efter
det vi kan kämpa för eller kämpa emot, efter vem
vi rättfärdigt kan hata. Detta olevda liv
är likt en kastrull med skållhett vatten
som du håller i handen och i panik ställer ifrån dig
utan att hinna göra någonting annat och blir ilsken
på alla som sitter i lugn och ro
vid köksbordet och pratar om Erich Fromm
och om den destruktiva driften som resultatet av ett olivt liv.
---
Dikten är som grönskan - på våren
föds den ur varje regndroppe, ur varje
droppe av ljus som faller i myllan.
Hur mycket ryms mellan morgonen och kvällen,
hur mycket ryms på ett pappersark?
Men nu på hösten, när mörka moln
stryker nära marken, nuddar
elledningarna och kråkorna
som slumrar där i skymningen, för dagen
finns nästan inte alls, nattens två långa
blinda fingrar finns, de håller så hårt
om dagen och oss att vi knappt har ork
att andas eller tänka. Allt det jag
skriver, skriver jag trots detta
som hela tiden finns där och vill
dra ner oss i sömnen likt multnande löv och gräsrötter,
likt själva myllan - gömsle för alla våra
otänkta tankar och ofödda dikter.