Utan att störas av caesarismen kunde kulturen leva längre i några av Europas utkanter - på Irland, på Island och hos östersjöfinnarna. Men även här nåddes man till sist av det totalitära, det allt-till-ett-ansikte ordnande förtrycket. Du skriver om den svenska statens och kyrkans agerande i Finland, där Kalevalasången utrotades, så att den bara kunde överleva hos de ortodoxa i Karelen och Ingermanland. Det gamla keltiska andliga livet, men också den antika kulturen, Homeros sånger och kunskapen i grekiska överlevde bättre än någon annanstans på Irland, där aldrig en romersk soldat satte sin fot. I den iriska folkloren finns mera antik mytologi än i den moderna grekiska. Irländarna övertog ganska mycket från antiken, till sist åven kristendomen, men de vägrade att överta totalitarismen, som blev så accepterad hos fransmän, 
tyskar och, såvitt jag förstår, svenskar. Irland var ingen "riktig" stat och hade heller inte några "riktiga" städer, förrän vikingarna och normannerna invaderade ön. 
Två mån, två naturer - Caesar och Vercingetorix. Båda har envist Ievt vidare i Europa. Caesars natur har varit segerrik, men lyckligtvis inte slutgiltigt. Vercingetorix spökar hela tiden. Spökar till och med här uppe i det fjärran norra hörnet av Östeuropa. 
Ja, vi talar om keltiskt andligt liv och föraktar eller beundrar det. Det keltiska andliga livet är kanske helt enkelt den skärva av det europeiska andliga liv som förblev fritt, som varken direkt eller indirekt underkastade sig Rom. 
I Europa finns, eller rätteligen fanns, ytterligare ett folk, som bar upp ett icke-caesariskt andligt liv - judarna; ett folk utan stat, ett folk för vilket staten snarare var en saga än ett verkligt mål. Kelterna och judarna utgjorde då Europas kreativa hjärta. Kanske förintas Europa när här inte längre finns några judar eller irländare, när även de har anammat Caesars totalitära natur